Samtidshistoria
En viktig orsak var att ledande, framför allt militära kretsar helt enkelt kalkylerade med risken för att nå sina mål. I Österrike-Ungern kunde generalstabschefen Franz Conrad von Hötzendorf kompromisslöst driva kravet på hämnd mot Serbien, och i Tyskland kunde kollegan Helmuth von Moltke med hänvisning till en sedan länge uppgjord krigsplanläggning utan prut avvisa statsledningens förslaget om inställda krigsförberedelser.

Kriget orsakats av att 1800-talets maktbalansprincip bröt att fungerade inte diplomati och ett allianssystem byggt på hemliga överenskommelser och starka beroende mellan de allierade staterna. De viktigaste orsakerna till att obalans uppstått framställdes ofta Preussens seger över Frankrike 1870, det tyska imperiets tillkomst året därpå och Bismarcks invecklad realpolitik under 1870- och 1880-talen. President Wilsons idéer om en ny världsordning, byggd på öppen diplomati och demokratisk kontroll av utrikespolitiken.

En revisionistisk efterkrigsgeneration ställde sig kritisk till denna tolkning genom att hävda att kriget hellre borde ses som mer eller mindre medvetna försök från statledningar - särskilt i Österrike-Ungern, Tyskland och Ryssland - att dra uppmärksamheten från alltmer pockande inre problem med hjälp av en aktiv utrikespolitik. Det framhölls att särskilt hotet från nya arbetargrupper temporärt kunde hindras i flertalet inblandade länder genom att de nationella intressena framställdes som överordnade de klassmässiga.

Det var mycket spänningar i balkandiska länder slutet av 1900-talet. Det fanns stor konflikt mellan muslimska bosnier, katolska kroater och ortodoxa serber dödade varandra. De påverkade av nationalistiska strömningar att de ville att bilda självständiga stater i ett område med stor etnisk splittring.

Den 28 juni 1914 avfyrades på en gata i Sarajevo, huvudstad i provinsen Bosnien i Österrike-Ungern, ett skott om vars genomgripande konsekvenser för Europa och världen. Mordoffer var den österrike ärkehertigen och arvtagaren till den habsburgska tronen Frans Ferdinand, förövare den unge bosniske revolutionären Gavrilo Princip. Han var medlem av Mlada Bosna, som stöddes av 'Svarta handen', ett hemligt serbiskt sällskap med självständighet för och förening av alla de sydslaviska folken som viktigaste mål. Förslaget skulle ge slaviska slovener och kroater en begränsad självständighet inom dubbelmonarkin, vilket kan antas skulle ha gjort dem mindre benägna att ansluta sig till Storserbien uppbyggt enligt panslavistiska idéer och med serberna som dominerande folk. Skottet i Sarajevo kom att utlösa den konflikt som kalla första världskriget.
Av Zekeriya Yazar.



Det ryska tsardömets kollaps i mars 1917 februarirevolutionen och oktoberrevolutionen.

De många icke-ryska gruppernas nationella uppvaknande ett hot mot imperiet och dess autokratiska tsarmakt. Flera av dessa folk; finnar, polacker, ester, letter, litauer och balttyskar. Ryssland har ett isolerat land, och skilde sig i kulturellt och socialt avseende markant från de imperiebärande ryssarna.

Den enväldige tsaren Nikolaj II (r. 1894-1917) och hans enorma administrativa apparat var långt ifrån begränsat till enstaka nationella grupperingar. Den påskyndade men regionalt ojämna industrialisering som det agrara Ryssland genomgick under perioden fram till 1914 förstärkte oppositionen. Utländska storinvesterare, som stod för huvuddelen av det industri- och järnvägskapital som pumpades in i Ryssland, mötte både ekonomiskt ointresse och direkt motstånd. På samma grund motarbetades även västinspirerade reformatorer som ministrarna Sergej Witte och Piotr Stolypin, som ville främja industrialisering och framväxten av en självägande klass av jordbrukare.

Ett snabbt växande proletariat av industriarbetare, hade extremt låga löner, hårda arbetsvillkor och usla levnadsförhållanden. Fackföreningar var förbjudna, och det ryska socialdemokratiska partiet var en underjordisk organisation, ledd av ryssar som tvingats till exil i Västeuropa.

Den mensjevikiska, som förordade brett, fredligt och långsiktigt oppositionsarbete, och den bolsjevikiska, som förespråkade ett revolutionär elitparti. Framträdande mensjevikledare var Georgij Plechanov och Leo Trotskij, medan bolsjevikerna hade sin förgrundsgestalt i Vladimir Iljitj Lenin (1870-1924). Ett tredje socialistiskt parti med stor dragningskraft på landsbygdens fattiga var det socialistrevolutionära, som såg samarbete mellan arbetare och bönder och en rättvis jordfördelning som bästa vägen till ett nytt samhälle.

Den blodiga söndagen i januari 1905, tsartrupper sköt ned flera hundra fredligt demonstrerande arbetare i Sankt Petersburg, igångsatte en veritabel social revolution. Dess djupare bakgrund låg i det sociala och politiska missnöjet hos många grupper i det ryska samhället. Generalstrejk proklamerades i huvudstaden, och bönder angrep storgods och ställde krav på jordreformer. Liberala grupper tog chansen att kräva allmän rösträtt och parlamentarism. Den tändande gnistan till revolutionen utgjordes av kriget mot Japan om herrväldet över territorier i Stillahavsområdet. Kriget, som pågick mellan februari 1904 och september 1905, blev ett svidande nederlag för ett splittrat och illa förberett Ryssland.

Fortsatta strejker och upplopp både i Sankt Petersburg och Moskva kom under andra hälften av 1905 att hota hela samhällsordningen, vilket tvingade tsarmakten till politiska eftergifter. I ett oktobermanifest lovade tsaren att införa ett konstitutionellt system med en riksduma. Politiska partier tilläts verka, och rösträtten vidgades. Efter att också bönderna lösts från sina skuldförbindelser till staten, ebbade revolutionsvågen ut.

De utlovade politiska reformerna, som tsarmakten snart på olika sätt lyckades obstruera, tillfredsställde liberala adels- och medelklassgrupper.

Bolsjevikkuppen var inte den första omstörtande händelsen i Ryssland under 1917. Redan i mars tvingades tsar Nikolaj II att avgå till förmån för en radikalt liberal s.k. provisorisk regering, vars slutmål var att förvandla Ryssland till en konstitutionell monarki. Den hastigt uppkomma politiska krisen föregicks av generalstrejk och upplopp som utlösts av mat- och bränslebrist i krigets Petrograd - det tyskklingande men egentligen holländska namnet Sankt Petersburg hade ändrats vid krigets början. Tsarens ställning blev ohållbar sedan ett myteri utbrutit bland trupper i staden, vilka protesterade mot att de satts in mot de strejkande.

Under orosåret 1905 stod Ryssland 1917 inför ett dubbelt hot av svårt krigsnederlag och politiska och social revolution. Krisens djupare rötter låg i de ryska politiska och militära ledarnas bristande kompetens och legitimitet, samt i Rysslands otillräckliga och ojämna industriella utvecklingsnivå. Förlusten av de relativt sett mest ekonomiskt utvecklade områdena i väst under 1915 hade ytterligare försämrat läget.

Tsardömets fall och den provisoriska regeringens tillträde välkomnades av bundsförvanterna i kriget, eftersom de nya makthavarna förklarade sig vilja stå fast vid sina militära förpliktelser. Därtill ökade maktskiftet allmänt den ideologiska homogeniteten inom ententekoalitionen. Däremot visade den nya regeringen under sin korta maktperiod en avsevärt mindre förmåga att tillfredsställa det ryska folket och dess krav på fred och land. Mera lyhörda var de revolutionärt socialistiska arbetar- och soldatråd, s.k. sovjeter, som funnits i Ryssland sedan revolutionsåret 1905 men som i takt med tilltagande politiska spänningar, krigsmotgångar och social nöd fick större utbredning, en fastare organisation och bredare folkligt stöd.

Interimsmånaderna mars - november 1917 kom att präglas av ett dubbelvälde med allt större rivalitet mellan den provisoriska regeringen och Petrogradsovjeten. Som en tredje självständig aktör fungerade grupper av fattiga bönder, som drivna av den allmänna desorganisationen, inflationen och socialistiska krav på jordfördelning med väld börjat ta över storgods.

Rysslands politiska motsättningar förkroppsligas i den ursprungliga provisoriska regeringen ende socialist, Alexander Kerenskij, justitieminister och tillika vice ordförande i huvudstadssovjeten, och hans försök att balansera mellan samhällsbevarande och samhällsomstörtande idéer genom att - som han uttryckte dt - "rädda revolutionen från extremisterna". Sedan Kerenskij i juli slagit tillbaka ett bolsjevikiskt kuppförsök och övertagit posten som regeringschef, fick hans maktutövning allt tydligare samhällsbevarande drag. Hans beslutsamhet att stå fast vid ententeförpliktelserna och fortsätta kriget, och därmed skjuta angelägna sociala reformer på framtiden, gjorde honom impopulär bland både socialistkolleger och de krigströtta ryssarna i gemen. Bolsjevikernas statskupp tvingade Kerenskij i livslång exil i väst.

Efter maktövertagandet utan resultat ha lagt fram ett allmänt fredsmanifest, påbörjade det nya Ryssland under lening av Lenin och den från mensjevismen konverterade krigskommissarien Leo Trotskij i december förhandlingar om separatfred med Tyskland. I mars 1918 undertecknades en fredstraktat i den då polska staden Brest-Litovsk, i vilken bolsjevikerna motvilligt tvingades uppge nästan hälften av det europeiska Ryssland: Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, västra Vitryssland, Ukraina och Transkaukasien, dvs. Armenien, Azerbajdzjan och Georgien. Kort därefter tillerkänd centralmakterna Rumänien kontrollen över den forna ryska provinsen Bessarabien, idag en del av republiken Moldova.

Av Zekeriya Yazar.