Mäns, kvinnors och barns livsvillkor i Sverige och Norden (ekonomiska, sociala och politiska) omkring år 1800 och år 1900. Under 1800-talet var de stora barnaskarornas tid. Dödlighetens fall hade inte motsvarats av någon nedgång i födelsetalet. Den var folkökningen stark, trots periodvis stor utvandring. De flesta nordiska områden in i den andra delen av den demografiska också födelsetalet sjönk. I Danmark brant omkring 1910, i Norge började nedgången redan omkring 1890. Eftersom dödligheten fortfarande föll till följd av hygieniska och medicinska saker och bättre näring fortsatte folkökningen, men inte i samma takt som under 1800-talet. För att förhindra befruktning födelsekontroll av något slag. De officiella normerna var starkt fördömande mot preventivmedel eller offentligt omtala man kunde inte för att förhindra befruktning att den var förbjudet i alla nordiska länder in på 1930-talet. Mannen och hustrun haft olika roller i bondesamhället, hade de båda varit ansvariga både för försörjning och för omsorg, andlig och materiell, inom hushållet. Och mannen skötte försörjningen och kvinnan omsorgen. Mannen arbetade ute och kvinnan skötte hemmet. I flickornas uppfostran lades större vikt vid deras kommande roll som mödrar och uppfostrare. I Tammerfors Kvinnoförening, på 1890-talet föredrag för arbetarkvinnorna om renlighet, sparsamhet, nykterhet, barnvård och matlagning. På 1870-talet etablerades hushållningsskolor på den norska landsbygden, bondflickorna fick undervisning i ladugårdsskötsel och hanteringen av mjölkprodukter, men senare fick typiskt nog matlagning och barnuppfostran, efter mönster från städernas skolor. De flesta kvinnor på land och i stad att dela försörjningsansvaret med mannen. Deras bidrag bestod av deltids och säsongarbeten av mer tillfälligt art. Inom industrin kunde kvinnorna i någon mån fortsätta inom traditionella kvinnliga sfärer, som i textil och livsmedelsindustrin. Kvinnorna återfanns i majoritet i tändsticksfabriker, gummifabriker, tvål-, ljus-, tobaks- och parfymfabriker. För ogifta kvinnor ur medelklassen öppnades nya möjligheter inom den offentliga sektorn. Tjänstemannasektorn ökade kraftig i Sverige från ca 44 000 tjänstemän på 1870-talet till 287 000 år 1920. Av de senare var 35 % tjänstemännen i privat sektor kvinnor, och hela 58 % i en offentliga. Post, telegraf och telefon var typiska kvinnliga sektorer, och sjuksköterska blev ett nytt yrke uteslutande för kvinnor. En annan karriär med egen utbildning skapades för de lägre stadierna i skolan. Ett tidigt steg var Nathalie Zahles privatlärarinneskola i Köpenhamn från 1852. Den typen av professionellt arbetande kvinnor var ogifta och barnlösa. Kvinnan skulle ge upp sin yrkeskarriär om hon gifte sig, och idealbilden var att mannens lön var en familjeförsörjarlön. Mansrollen förändrades. Det var pappan för barnen blev en figur som gick tidigt på morgonen, kom hem på kvällen och var trött. Barnen fick mindre kontakt med de vuxnas arbete. Barnarbetet hade givetvis alltid existerat, både inom lantbruk eller stadsnäringar. Under den tidiga industrialiseringen hade barn att tio års ålder tvingades arbeta in i fabrikerna. De låga lönerna till barn och kvinnor. Flera reagerade mot barnarbetet. Det blev olönsamt i fler branscher, den tekniska utvecklingen krävde mer kvalificerad arbetskraft, och restriktionerna kring minderårigas arbete skärptes kring sekelskiftet i hela Norden. Stora skolkaserner i städernas arbetarområden blev förvaringsanstalter för arbetarklassens barn, som utsattes för en intensiv socialisering till nationella och samhällsbevarande värden. Skolväsendet var i regel delat. Från den vanliga folkskolan ledde vägen ut i arbetslivet, medan medelklassens och är flesta var från elitens barn de kunde gå vidare till gymnasium och universitetet och de flesta var pojkarna. Visserligen fick flickor tillträde till högre studier under slutet av 1800-talet. Den tidiga organiseringen av städernas arbetare kom i stället att tas om hand av borgerliga liberaler. Arbetarföreningar med folkbildande bildades på många håll, som t.ex. Kjobenhavns Arbejderförening (1856), Stockholm arbetareförening (1866) eller Sjómannaklúbburinn i Reykjavík (1875).. En facklig och politisk organisering av modern typ ägde först rum i Danmark under 1870-talet- en socialistisk agitation mötte stark klangbotten i Köpenhamn och 1872 rasade en stor arbetskonflikt som kulminerade i kravaller. År 1876 bildades ett danskt socialdemokratiskt parti. Motståndet från myndigheterna var dock starkt. 1880-talet blev den socialistiska arbetarrörelsens verkliga genombrottstid i Skandinavien. Den danska arbetarrörelsen växte i styrka, och de norska och svenska socialdemokratiska partierna grundades 1887 respektive 1889. Från lokala fackföreningar, ofta fick föra en hård kamp för att etablera sig, växte också den fackliga arbetarrörelsen till rikstäckande förbund för olika branscher. Banden mellan de nordiska arbetarrörelserna var från början täta och gav utslag i organisatoriska likheter. På ett möte i Stockholm 1897 hade man diskuterat att bilda fackliga riksorganisationer, och bildade de samvirkende fagforbund i Danmark 1898 och motsvarande landsorganisationer i Sverige (1898) och Norge (1899). Organiseringen gick långsammare i Finland och på Island, där den nationella frågan mer upptog sinnena och för Finlands del också repressionen var hårdare. Det finländska socialdemokratiska partiet grundades 1899, landsorganisationen 1907, medan det isländska ASI, på en gång parti och fackorganisation, bildades först 1916. Den finländska socialdemokratin stod mer isolerad och avsevärt längre drev en revolutionär linje. Speciellt för Finland var också att den där ännu växande torparklassen vanns för socialismen och en majoritet av partiets röster kom från landsbygden. Men lokalt var arbetarverkligheten både manlig och kvinnlig. Arbetarledarna prioriterade i regel klassintressen före könsintressen – om bara arbetarklassen som helhet fick det bättre, skulle också kvinnorna få det. Ofta stod kvinnorna helt utanför de första fackföreningarna, som i regel organiserade yrkesskickliga arbetare i de gamla hantverksyrkena. Det fanns både manliga och kvinnliga arbetare såg männen ofta de lågavlönade kvinnorna som konkurrenter som pressade ner lönen. Vissa kvinnor fick ledande positioner också inom den politiska arbetarrörelsen, som Anna Lindhagen i Sverige eller Nina Bang i Danmark. En stående debattfråga var om kvinnorna skulle organiseras för sig eller om organisationerna skulle vara könsblandade dvs. i praktiken mansdominerade. Den manliga arbetarrörelsen med dess krav om åtta timmars arbete och åtta timmars fritid, medan arbetarkvinnorna knappast kan ha uppfattat begreppet fritid på samma sätt, med sitt dubbelarbete ute (avlönat) och hemma (oavlönat). Det allt mer komplicerade ekonomiska och sociala livet krävde samhällelig service på många plan. Stat och kommuner fick bygga ut sin byråkrati för att administrera väg- och järnvägsbyggen, telegraf- och telefonnät, sjukhus och åldringsvård, skolor och fängelser. I Norge steg statsutgifterna bara under de tjugo åren 1880-1900 från 30 till 65 miljoner kronor, medan de kommunala utgifterna rasade i höjden från 17 till 80 miljoner under ungefär samma tid. Den statliga inkomstskatten hade avskaffats 1837, men 1892 tvingades stortinget återinföra den. De ökande skatterna, tillsammans med statens krav på den manliga befolkningen om militärtjänst, bildade en viktig bakgrund till kraven på ökad demokrati. Kooperationen blev viktig i hela Norden. I Danmark var detta framför allt en landsbygdsrörelse, där lantbrukarna från 1840-talet slog sig samman i andelsföreningar. En stor del av förädling av och handel med danska lantbruksprodukter kom så småningom att gå genom den mäktiga bondekooperativa rörelsen, samlad i ett stort organisationsnät. På Island var det bönderna som grep tillfället att gå förbi köpmännen genom att upprätta kooperativa handelsföreningar som så småningom (1902) slöt sig samman på riksnivå. I motsatt ända kom de kooperativa idéerna i Norge och Sverige snarare att tas om hand av arbetarklassen. Det svenska Konsum kom att uppfattas som en del av arbetarrörelsen och fungera som en medlemsdriven konkurrent till den lokala detaljhandeln. Eftersom offentligheten i övrigt var så totalt mansdominerad, var det kvinnorna som kände behov av egna organisationer. Borgerliga kvinnor som den svenska författarinnan Fredrika Bremer agiterade för kvinnornas likställdhet i lagstiftning och politik med männen, och vissa reformer genomfördes, som i stort sett gjorde kvinnorna likställda vad gällde arv och gav ogifta kvinnor full ekonomisk myndighet. År 1871 bildades Dansk Kvindesamfund som den första kvinnliga riksorganisationen i Norden. De organiserade framför allt borgerliga kvinnor och blev en plattform där vissa kvinnor kunde träda fram i offentligheten som ledande samhällsdebattörer. Det gäller t.ex. de två norska eldsjälarna Gina Krog och Fredrikke Marie Qvam, och Bríet Bjarnhéginsdóttir, den ledande gestalten bakom Kvenréttindafélag Islands (förbundet för kvinnans rättigheter) som 1907 blev den sista av de stora allmänna kvinnoorganisationerna i Norden. Utöver dessa bildades också på flera håll särskilda organisationer för att propagera för kvinnlig rösträtt, som blev en av de stora politiska frågorna i samband med den parlamentariska demokratins utveckling.